Vad är ett autentiskt liv egentligen? Det är en fråga som bara du kan svara på – och mitt svar är inte ditt svar.

Varje dag fokuserar vi mer på andra människor än vad vi fokuserar på oss själva. Vi är mer oroliga för vad andra personer, ofta främlingar, ska tycka eller tänka om oss och den personen vi är. Är vi avvikande, pinsamma eller har några säregna drag som kanske inte är ”normalt” i andras ögon?

Det spelar faktiskt ingen roll. De flesta människorna som passerar våra dagar har antingen glömt bort oss eller så är de fullt upptagna med sina egna liv, sina egna tankar och känslor.

När du senast var ute och gick, hur många människor passerade du? Vad hade de för färg på kläderna eller skorna? Vad hade de för frisyr?

Med största sannolikhet kan du inte svara på den frågan för du tänkte på något helt annat. Du kanske lade märke till någon enstaka detalj som stack ut, men den har du inte tänkt på förrän du började läsa den här texten.

På samma sätt så glömmer främlingar bort dig. De lägger inte märke till dig på det sättet du tror.

Det enda som spelar någon roll idag är hur du ser ut, hur du är klädd och hur du för dig. Är det verkligen de viktigaste kvalitéerna i en människa? Är inte vem du är som person, din personlighet och dina tankar som är det viktigaste?

Så. När tänkte du senast på vad du vill? Hur vill du leva?

Vi fastnar ofta i våra egna tankar och blir fångar i vårt sinne. Vi glömmer bort oss själva och vilka vi faktiskt är, för att leva i en fasad. När vi går runt med den fasaden är vi inte mycket mer än tomma skal som planlöst irrar omkring och innan vi vet ordet av det så har vi börjat ifrågasätta livet och oss själva.

Den enda livslånga relationen vi alltid har är den till oss själva. Borde vi då inte sträva efter att leva det liv vi vill och behöver leva?

Det är ingen enkel process. Det kräver jobb. Det kräver introspektiv.

Bland det läskigaste som finns är att se oss själva i spegeln och börja peta på det vi inte gärna vill peta på inom oss. Vi har alla någon form av mörker, smärta eller sorg att bära på. Vissa är bra på att trycka ner det och inte röra eller se på det alls. Andra går under helt och hållet.

Det blir lite som att öppna Pandoras ask ibland. Vi vet inte vad vi släpper ut eller vad det kan göra med oss.

För mig blev det en öppning rakt ned i den mörkaste avgrund jag kunde tänka mig. När jag slutligen fick hjälp och började förstå mina tankar och känslor och att de inte kunde göra någon skada mot mig rent fysiskt så kunde jag börja tackla mina problem. Ett problem i taget.

Det har tagit många år, men nu är jag på en trygg plats i livet. Jag behöver inte fly eller ignorera mina tankar eller känslor längre. Jag sätter mig ned och tar mig tid med dem. Jag försöker att förstå varför de dök upp och vad jag kan göra för att få dessa att försvinna.

Besitter vi den enorma makten att sätta oss i en enorm avgrund, ett fängelse, ett mörker, kalla det vad du vill, så besitter vi makten att hitta en väg ut därifrån. Det är mörkt, det är oftast ensamt, det är obehagligt men vägen ut, framåt och uppåt finns där.

Det gäller bara att ta de stegen man kan och behöver ta. Inte mer, inte mindre. Ett steg i taget och det viktigaste är att vara rättvis mot sig själv. Det finns ingen quickfix.

När du väl hittat din väg i livet och du börjar förstå vad som är viktigt för dig kommer väldigt mycket att hända i ditt liv. Du förlorar rädslan för vad andra människor ska tycka eller tänka om dig. Alla har alltid åsikter eller tankar om dig, och du kan inte vara perfekt för alla andra. Du måste bara vara perfekt för dig själv.

Jag kommer att fortsätta skriva i den här andan framöver. Jag är ingen akademiker. Jag klarade knappt att få vettiga betyg i gymnasiet.

Men jag måste skriva för mig själv. Kan jag hjälpa eller inspirera någon på vägen så kommer jag bli både lycklig och stolt.

Du behöver inte vara ensam i din mörkaste stund. Om du inte har någon att sträcka ut en hand och be om hjälp hos, gör det hos mig. Jag kommer alltid ta mig tid att svara. Ibland kan det ta lite längre tid, men jag kommer att sitta med dig i mörkret och försöka hjälpa dig att se din egen väg i livet.

– Cassian Lux

Jag skriver det här för dig och för mig själv. Många gånger har jag suttit i tystnad, stirrat ut i mörkret och undrat om saker och ting någonsin skulle kunna bli bättre. Jag vet att det finns många som kämpar med sin självbild, många som bär sin smärta och sorg i tystnad. Jag vet att många människor inte alltid vågar säga högt att de inte vet hur de ska fortsätta.

Att starta den här bloggen blir mitt sätt att säga: Du är inte ensam.

Mitt namn är Cassian Lux. Det är ett namn som jag har valt för att få vara fri i mina ord. Jag valde detta namn för att det har en viss betydelse för mig – ett ljus i mörkret, en lykta som som lyser upp vägen framför dina fötter. Även när du inte vet vart den leder.

Jag har levt större delen av mitt liv med ett bottenlöst mörker i bröstet. Ett mörker som blev djupare ju längre tiden gick. En depression som smugit sig in som en tyst viskning och som ibland skrikit högt. Jag har levt med självförakt, ilska, destruktiva beteenden – sex, droger, alkohol, våld, fart, flykt. Jag försökte stänga av smärtan genom att skapa ännu mer av den. Problemet var att ju mer jag försökte stänga av och fly mitt inre mörker så slog det tillbaka med större kraft än tidigare.

Till slut gick det inte längre. Jag kraschade, som så många andra gör. Det var först då, när jag var som mest trasig, som jag insåg att jag inte längre kunde gömma mig.

Jag sökte mig till vården och fick otroligt bra och värdig hjälp av både läkare och psykiatrin. Jag började prata. Skriva. Sätta ord på det som gjort ont. Ju mer jag skrev, desto mer insåg jag att min historia inte är unik, men den kan inspirera och kanske hjälpa andra. Inte för att den är bättre eller värre än någon annans, utan för att varje historia som berättas har kraften att lysa upp någon annans väg.

Jag skriver inte för att vara ett föredöme, eller för att säga åt någon hur de ska leva sitt liv. Jag skriver för att jag måste få ur mig mina tankar och reflektioner. Jag skriver för att förstå mig själv bättre. Förstå livet med alla toppar och dalar, mörker och ljus. Min förhoppning är att jag ska kunna nå fram till åtminstone en person som kan våga börja prata och skriva om sitt mående.

Många människor har något de kämpar med. Många av dessa människor är övertygade om att de är ensamma, att ingen lyssnar på dem. I den mån jag kan kommer jag alltid att lyssna och prata med de som mår dåligt. Jag dömer ingen. Jag tänker inte låtsas att jag har lösningar eller svar på problem, jag är varken läkare eller psykolog. Min roll är att vara en medmänniska och försöka bidra med något positivt i livet.

Om bara en enda person läser det här och tänker: “Fan, jag är inte ensam. Det går att förändra sitt liv.” – då är det värt det. Då vet jag att jag är på rätt spår.

Det här är början på min resa som Cassian Lux. Jag vet inte exakt vart det kommer leda, men jag vet att det är dags att sluta vänta på den perfekta tiden att börja.

Det här är min röst. Min väg.

Och om du vill, är du välkommen att följa med.

– Cassian Lux