I denna text kommer jag skriva om depressioner och mitt så kallade mörker. Det kanske är jobbigt för vissa att läsa, så jag vill börja med att varna för det.

Jag har valt att inte skriva allt för detaljerat, då det kan riva upp gamla sår i andra människor.

Jag har alltid varit väldigt öppen med min depression och jag är övertygad om att det har hjälpt mig att må bättre genom att prata om det. Prata om alla tankar och känslor jag haft genom åren.

Man kan omöjligt känna eller förstå en depression förrän man själv faktiskt gått eller går igenom det.

För mig finns det en låttext som beskriver mina depressioner väldigt väl. Den låten är ”Hospital for souls” av bandet Bring Me The Horizon. Den låten sätter verkligen fingret på hur jag mår och känner mig i mina mörkaste stunder.

Vägen från absolut mörker till att lära sig att leva med det är en lång och den är både jobbig och smärtsam.

Längs resans gång lär man sig otroligt mycket om sig själv, men även om andra människor. Många blir väldigt obekväma av att vara nära någon som går igenom en depression för de vet inte vad de ska säga eller göra.

En del människor som man tror kommer att finnas där för försvinner plötsligt. Andra kliver fram och stöttar så gott de kan och försöker.

Det är dock inte lätt att hjälpa någon när man inte vet vad man kan göra, säga eller inte säga. Men oavsett vilken sida av mörkret du står på så ge aldrig upp. Som medmänniska kan det räcka att bara finnas där och lyssna.

I mina depressiva faser drar jag mig ofta undan och isolerar mig själv för att handskas med mina tankar och känslor. Det som många väljer att kalla sina ”demoner”.

Innan jag förstod mitt mörker, min depression, att hantera allt och leva med det var det väldigt jobbigt och livet kändes otroligt orättvist och meningslöst. Något verkligen skavde inom mig och jag förstod inte vad det var.

Innan jag fick träffa läkare och psykologer som berättade och förklarade för mig att jag var svårt deprimerad försökte jag med alla medel att slippa vara med mig själv och mina tankar.

Det mörkret jag ständigt levde i, mina ”demoner” som manade mig att avsluta allt då jag som person och livet i sig ändå bara var meningslöst.

Att vakna med självmordstankar, somna med självmordstankar och att se olika sätt att ta sitt eget liv i alla situationer i vardagen gör en slutligen helt bedövad. Bortdomnad.

Man slutar att känna saker. Man blir ett tomt skal.

När man har tänkt avsluta sitt liv tillräckligt många gånger så försvinner rädslan för döden. När den rädslan försvinner är man närmre döden än man förstår.

Man blir vårdslös med allt och har inget konsekvenstänk för sitt eget välbefinnande överhuvudtaget.

Min vändpunkt var under terapi, när jag till slut förstod att tankar bara är tankar. Så länge vi inte agerar på dessa tankar, kommer de aldrig kunna skada oss.

Genom åren har jag tillfogat mig själv och andra stor skada. Jag har haft självkadebeteenden, tagit droger, druckit enorma mängder alkohol, tagit stora lån, proppat i mig socker.

Inget av det hjälpte mig, och ärren finns kvar. Skulderna finns kvar, och det är något jag får leva med.

Nu förstår jag mig själv och har slutat att straffa mig själv. Jag tycker faktiskt ganska bra om mig själv. När jag hamnar i depressioner kan jag observera tankarna och låta dem sakta tyna bort.

I våra mörkaste stunder är vi sällan ensamma.

Jag finns här för dig om du behöver någon som lyssnar eller läser. Alltid.

Även om vi inte känner varandra, så kommer jag att finnas här utan att döma dig.

– Cassian Lux